Inlägg



Gammals Bror, ombudet

Rubrik:
Kyrkans framtidskommittés betänkande - Remissdebatten fortsätter

Plenum:
torsdagen den 10 november 2016 kl. 18.10

Text:
Arvoisa puheenjohtaja, hyvät edustajat. Täällä sanotaan usein myöskin toverit. Eilen nuorimmallamme edustajallamme täällä, Marianna Parpalalla, oli ensiesitys tältä paikalta. Tänään on minun vuoroni, mutta minulla on tänään ensi-ilta. Kun tämä vaali oli ohitse vuoden alussa, minä luin lehdestä, että joku oli niin nuori ja joku oli niin vanha, ja minun nimenihän on "vanhanen", tai "vanhasen"? Ja Parpala, sitä tiedetään, että hän on nuorin. Se on niin, että hän on nuorin ja minä olen se vanhin tässä seurassa, luultavasti. En ole aivan varma, mutta luulen niin. Keski-ikä on 49 juuri nyt, meidän keski-ikä. Niin te olette nuoria. No niin, huomenna illalla minä lähden kotiin Ahvenanmaalle, ja että minä nyt tulisin turvallisesti kotiin maakunnan rajan yli, olen päättänyt, että ensimmäisen puheenvuoroni pidän ruotsin kielellä. Katsotaan jatkossa sitten, mikä minä käytän.

Jag skulle vilja säga så här. Vi lever i ett mångkulturellt samhälle, ett samhälle, där tro och religion starkt ifrågasätts. Och då behövs det både kunskap, det behövs erfarenhet, det behövs humor, det behövs förnuft och det behövs känsla för att skilja på vad som är verklighet från villfarelse. Kyrkans uppgift är därför nu att på alla plan, på alla nivåer visa på vad meningen av livet är. Vad livet handlar om och vart vi är på väg, vad vi arbetar för, vad vi jobbar för. Kyrkans uppgift kan sammanfattas så här: Det består i att förkunna hoppets och livets evangelium, och att utföra sin stiftares uppdrag här i tiden och världen, hur den än ser ut. Och hur världen nu ser ut, det tror jag, vi alla har stora erfarenhet och mycket kunskap om. När jag har läst framtidskommitténs betänkade, som jag bara för några dagar sedan fick på svenska, ser jag, att vi är på god väg. Jag är glad för att vi får ett betänkande, som har högt i tak och ett stort utrymme. Jag ska ta fram några glädjeämnen men också några, för mig, orosmoln. Det första glädjeämnet, det handlar förstås om Åland. Jag är Ålands lekmannarepresentant i kyrkomötet och får nu uttrycka glädjen, att kommittén har också tänkt, att Åland har en egen fortsatt representation. Bredden i ett mångkulturellt samhälle innebär att landet är representerat så brett och så mycket som möjligt. Jag har ibland hört lite oro också på det sättet att varför Åland har en egen representation? Men jag skulle inte vilja påstå att vi i den svenskspråkiga gruppen är till belastning, utan en tillgång i vårt breda mångkulturella samhälle. En rikedom, som även edustaja Harvala tog fram idag i ett uttalande. Det andra glädjeämnet,är ungdomarna. Jag har i mitt yrkesliv inom Borgå stift som stiftskonsulent för ungdomsarbete och som ungdomsledare arbetat för och med ungdomarna och bland annat Ungdomens Kyrkodagar. Jag är glad att det finns med som ett gott exempel - en 48-årig tradition, som har hållit sig in i våra dag. Vi som nu arbetar vidare i utskottena med betänkandet, bör se med förstorningsglaset för den möjligheten att sprida den här modellen runt omkring i stiftena i vårt land när vi behandlar frågan om kvotplatser i kyrkomötet eller i församlingarna. Församlingen är det tredje glädjeämnet. Är själv uppväxt i en församling, där ungdomarna blev sedda. Och det viktigaste för barn och ungdomar, det är att bli sedd. Tulla nähdyksi, heter det på finska. När man blir sedd, då gör man också någonting gott ifrån sig. Församlingen bör på alla de sätt stöda den stora målgruppen som ungdomarna utgör. Orosmoln för mig är även den centralisering som lyser fram i betänkandet. Där vi minskar på representation, där vi drar ned på kyrkoråd, stiftsfullmäktige och lite på kyrkomötet. Jag säger inte att det inte är behovsprövat, men jag sulle vilja höja ett varningens finger. För ju mera vi centraliserar, desto mer skapar vi toppstyrning med koncentrerad makt och desto mera kommer demokratiseringsprocessen att försvinna. Vill vi ha en stor, bred folkkyrka, får vi akta oss för att inte söndra den på detta sätt. Där alla blir sedda, där alla är betydelsefulla! Jag önskar och hoppas att vi i våra utskott, som arbetar vidare betänkandet, får uppleva och ges rum för att lägga fram våra visioner, inom de olika verksamhetsområdena. Visioner som återuppväcker tron på att kyrkan genom mig och dig kan leda ut strömmar av det liv, som får öknen att blomma. En vision som gör ryggen rak och ögonen klara. Det är inte konstruktivt och gör inte intryck av att kyrkan vore en i största allmänhet konservativ kraft som alltid är efter sin tid och menar att allt var bättre förr eller värre förr. Att bara reagera efteråt är sterilt. Vi kristna, det vill säga kyrkan, ska agera, på eget initiativ presentera sitt som jag tror nu är det viktigaste bidrag, som vi kan ge vårt samhälle och vår gemensamma framtid, nämligen den kristna människosynen i vårt mångkulturella samhälle. Och med de här orden tackar jag för mig.



Tillbaka