Puheenvuoro



Wejryd Anders, Svenska kyrkans ärkebiskop

Otsikko:
Istuntokauden avaus

Täysistunto:
Maanantaina 5 päivänä toukokuuta 2014 klo 10.45

Teksti:
Tack så mycket. Er inbjudan till mig att få tala vid kyrkomötets öppnande är förstås både hedrande och uppfordrande. Tack för att jag får komma!

Besök i Finland har fått rama in min ärkebiskopstid. Mitt första officiella utlandsbesök som ärkebiskop var i Finland, hos ärkebiskop Jukka Paarma. Mitt sista representationsbesök utomlands är just detta. Det ska vara så, anser jag. För våra kyrkor och våra länder står närmast varandra. Det handlar om historia och nutid, men jag hoppas - och är övertygad om - att det också handlar om framtiden. Nu går jag utanför manuskriptet, maybe I have to use English then. Jag försöker på svenska. Jag har en god vän, som är professor i historia i Uppsala. Han är gift med en norska. He's married to a Norwegian. Och han säger: svenskar tror att Norge är mäst likt Sverige, för i Norge förstår man allt vad dom säger och man kan läsa tidningen lätt. Men sen, när de har varit ett litet tag i Norge, så upptäcker de, att postlådorna är röda och att vigselringen är på fel hand, och då inser de att kanske landet där postlådorna är gula och folk har vigselringen på rätt hand är den närmaste grannen även om vi inte förstår det vanligaste språket. Och historiskt är ju naturligtvist sådana djupa rötter. The fact that the EU rules only had to be translated into Swedish once because our laws were so similar in Finland and Sweden, really underlines the fact that connotations and contexts and also the concepts are so very much similar between our two countries. Tillbaka till mitt manuskript.

Hela lagen sammanfattas i detta bud: Du ska älska Herren din Gud över allting… och din nästa som dig själv.Så står det i Gamla testamentet, åtminstone ungefär. Jesus citerar sammanfattningen, åtminstone ungefär, och bekräftar sammanfattningen. Den gäller. Du ska älska Herren din Gud över allting och din nästa som dig själv. Hur detta sedan uttrycks mer konkret och vad det innebär i våra valsituationer har människor i varje tid och kultur ansvar för. Mycket står sig. Tio Guds bud till exempel. Dem lär vi ut, de håller. Men kanske borde vi tänka efter en liten stund. För ett bud har vi ju faktiskt redan städat bort. Det är bildförbudet, budet om att inte göra sig någon bild eller beläte, som det stod i vår gamla bibelöversättningen. Det budet försvann ju i flera kyrkotraditioner när man reflekterade över att Gud har inkarnerats i Jesus från Nasaret, han har tagit gestalt, och den gestalten ville man försöka avbilda. Så egentligen har vi bara Nio Guds bud ju. Fastän vi har delat på den gamla tian så att det blev nionde och tionde och det är ju därför de är så svåra för konfirmanterna att skilja åt. Det är ju ett och samma bud egentligen. Måhända ett brott mot Tio Guds bud, men absolut inte, som vi kan förstå, något brott emot det dubbla kärleksbudet. Om vi tar uppdraget att älska Gud över allt och nästan som oss själva på allvar, så tvingas vi ibland bryta med hävdvunna ställningstaganden, inte bara i samhället i stort utan också med sådant som har tradition i kyrkan. Många av våra vänner tänker sig att kyrkan är oföränderlig och att det är vår särskilda uppgift att vara som förr. Det ska alltid vara som det alltid har varit. Men de har dessvärre - eller, tänker jag - dessbättre fel, för det har aldrig varit som det alltid har varit. Det dubbla kärleksbudet driver oss att reflektera över vad som är viktigt - och vad som är viktigast. I ett samhälle där kvinnan och barnen stod på bar backe om ett olyckligt och våldsamt äktenskap bröts upp blir synen på skilsmässa en annan än där det går att bygga en framtid och försörjning även om äktenskapet skulle gå sönder. I båda våra kyrkor har synen på homosexualitet blivit viktig att diskutera. Många tänker att det är en fråga som aktualiserats utifrån. I själva verket är det nog så att den är en verklighet inifrån, i båda våra kyrkor, från våra medlemmar, människor som vill tillhöra och vill vara kristna, och från en reflektion över kärlekens och trohetens väsen och vägar. Så är det i folkkyrkor. Samhällets frågor är också våra frågor. Det gäller invandring, integration, miljö- och klimatfrågor, bättre möjligheter för fattiga länder - och mycket, mycket mer. Men våra kyrkor är inga politiska partier. Det ska inte behövas i fungerande demokratier, och kyrkor som är djupt indragna i dagspolitiken, de brukar hamna fel, åtminstone efter ett tag. Däremot har vi skyldighet som kyrkor att uppmärksamma frågor där vi ser att det spänner emot grundläggande värden i en kristet påverkad människosyn. Det kan handla om rättvisa, det kan handla om långsiktighet, det kan handla om att som Jesus se dom och det som andra inte vill se, sätta ljus på det som många vill hålla i dunklet.

Ni öppnar kyrkomötet. Er kyrka ska orientera sig i nutiden och vara till nytta för Guds verk. Det dubbla kärleksbudet måste alltså tas på allvar, och tar man det på allvar, så måste det tolkas och prövas. Det kan vara smärtsamt. Det är nödvändigt. Vi har bundsförvanter. Många människor av god vilja som Luther uttryckte det. Och fiender. Materialism, själviskhet, kortsiktighet, och det är inte bara fiender utanför vårt sammanhang, utan mitt i och även i oss själva. Liksom övermakt och våld, på nytt synligt på ganska nära håll med utvecklingen i östra Ukraina. Jag hoppas Tegnér, våra Runeberg, hade rätt när han skrev:

Det finns ju en självklar humanism i våra nordiska samhällen, tänker vi ofta. Men det är viktigt att tänka ett led till: Varför finns den där, om den finns där? Jag tror att den lutherska etikens betoning av att vi människor har rätt att förvänta oss varandras bistånd och att en rätt handling utgår från medmänniskans behov, har lett till detta. Men om det nu är så, vad säger det om framtiden för oss? De kristna berättelserna berättas inte som förr, åtminstone inte hos oss, tron traderas inte vidare för lika många som förr, åtminstone inte hos oss. Om våra kyrkor inte tar den utmaningen, att berätta, tradera och dela, på allvar, bidrar vi till att försvaga samhällenas möjlighet till en god framtid, demokrati, välstånd och, det är väl det viktigaste, försvagar ställningen för mänskliga rättigheter, djupt grundade i vår religiösa tradition. Alltså, fortsatt mission, för Svenska kyrkan och Finlands evangelisk-lutherska kyrka, och nu inte bara utomlands!

Så här långt har jag bara talat om lagen, om krav och förväntningar, ordning och reda. Kyrkan har bidrag att ge till det, även om vi ärligt talat själva ofta kommer till korta både vad gäller profetisk förmåga och egen livsföring. Men så har vi något som nästan ingen annan har. Vi har evangelium! Många andra har kärlek, fördragsamhet, förståelse och mycket annat gott. Måtte vi ha det också! Men evangelium är något alldeles särskilt. Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.Evangelium ger fast grund för ett människovärde som inte skakas av våra egna eller andras misstag eller ens av våra egen eller andras synd eller vår egna brott eller andras brott. Värdet står ändå. Finns längtan efter Jesus, alltså tron där, så finns vägen till Gud, oavsett vem man är. Och Gud ser oss alla som sina lika barn. Evangeliet är en kraft emot meritokrati och moralism. Evangeliet har inget med självgod snällhet och överslätande att göra, sådant som kan finnas i så många sammanhang och som verkar så rart men som så lätt permanentar över- och underordning. Jag har råd att vara snäll mot dig. Evangelium utmanar allt sådant, för genom evangelium begriper vi att vi alla är lika beroende av Gud – och att det inte är farligt att vara beroende av Gud, för Gud kan man lita på. Gud är den verkliga Kärleken.

Kristnas röster behöver höras. Trovärdigast är oftast den enskilda rösten. Jag träffade en stor dryg kyrkorådsordförande från Pennsylvania en gång och han sade till mig: "I tell my pastor that you are paid to be good" - Du är betalt för vara bra - "but I'm too good to be paid" - jag är för bra för att vara betalt. Någonting ligger i det. Den enskilda kristna rösten, den som inte är "laid" som det stod om fårens herde, utan som talar av sin egen övertygelse. Den är trovärdigast. Och det handlar mycket om att fortsätta att bemyndiga lekfolket i våra kyrkor att väga tala och säga att "jag tänker så här för att jag vill vara kristen". Det är vår lutherska tradition att vi alla, i de sammanhang där vi står, ska ta eget ansvar, låta trons perspektiv få konsekvenser för stora och små ställningstaganden. Men ibland måste också våra kyrkor, som gemenskaper, harkla sig och tala tydligt. Det ska vara övertänkt, gärna eftertryckligt, men, tänker jag, alltid med utrymme för att människor har rätt till andra uppfattningar. Det handlar såväl om våra egna ordningar inom kyrkoorganisationen som om våra hälsningar till det större samhället. Tron ger oss ledning, och det ska vi våga ta på allvar – men glöm aldrig att Gud är treenig! Gud verkar sannerligen inte bara genom de troende och genom kyrkan. Gud verkar också genom människor som inte har en aning om att de går Guds ärenden och Gud verkar i historien. Genom frukten känner man trädet. Det kan ta ett tag innan frukten kommer men Gud verkar på många sätt. Men vi ska inte förlora vår frimodighet att utifrån tron ändå säga vad vi tror är rätt.

Gud har gett liv. Gud ger liv. Vad, av det som sker, tjänar livet, livet som i sig rymmer möjligheter till kärlek och mening? Tjänar det vi gör i våra kyrkor verkligen livet? Av frukten känner man trädet. Finlands evangelisk-lutherska kyrka och Svenska kyrkan har båda en alldeles särskild tillgång till och ansvar i sitt respektive samhälle. Vi behöver därför både ägna oss åt lag och evangelium. Men glöm då bara inte, att det finns många vänner och bundsförvanter i samhället som ser vikten av lagen, ordningen, reglerna, kraven. Däremot är vi nästan ensamma om evangelium, och kommer inte evangelium fram, då far människor illa, då skadas samhällen, då sprider sig uppgivenheten. Vi har, ni har, uppgifter och möjligheter!


Paluu