Puheenvuoro



Vikström Erik, biskop

Otsikko:
Kirkkolain, kirkkojärjestyksen sekä kirkon vaalijärjestyksen virkamiesoikeudellisten säännösten muuttaminen (Kirkkohallituksen esitys 2/2006)

Täysistunto:
Tiistaina 7 päivänä marraskuuta 2006 klo 9.00

Teksti:
Herr ordförande, arvoisa puheenjohtaja. Det är helt klart att vi här befinner oss i en helt nödvändig process som vi inte kommer undan. Det är också uppenbart att den är mycket svår och att det är mycket lätt att kritisera olika detaljer. Jag förenar mig dessutom med det som ombudet Stenlund sade att vi har fått alldeles för litet tid att ordentligt läsa och sätta oss in i detta. Så därför kan det hända att också jag nu har missat något eller missförstått något, men pga den korta tiden måste man med den risken ändå våga stiga upp. Rent allmänt taget får man nog det intrycket att vår kyrka liksom kastar sig in på nytt i ett mycket stelt statskyrkosystem. Vi är där tillbaka nu med det här, där kyrkan egentligen bara är en spegel av samhället. Det var mycket frestande i går när jag predikade att ta bilden av saltet som mister sin sälta. Vad har man för nytta av ett sådant salt? Om kyrkan liksom helt anpassar sig på det här viset? Även om det nu sägs att man skall beakta kyrkans speciella karakär, så får man nog det intrycket att det nog är en viss utveckling på gång här. Men naturligtvis, jag sade det inte i predikstolen, det skulle ha varit att missbruka predikstolen i går. Men man kan i alla fall fråga, att måste man in i minsta detalj stadga i kyrkolagen om allt det som redan färdigt finns i grundlagen. Jag tycker man nog kan ställa den allmänna frågan. Och ombudet Stenlund tog fram i kap 6 § 19 på sidan 85 där det nog är många problem som vaknar. Jag kan inom parentes notera att den inte är kongruent med det som står på sidan 38 i andra spaltens andra stycke där grundlagen 62 beskrivs. Men det kan hända att det finns orsaker till att det som står på sidan 85 är mycket mera detaljerat än det som står på sidan 38. Men om man tar detta som står på sidan 85 i § 19 och kombinerar det med det som står på sidan 39 i andra spalten i detaljmotiveringarna, så får man nog det intrycket att kyrkan nu här frivilligt binder sina händer på ryggen i vissa mycket känsliga och svåra frågor. Stenlund nämnde redan en sådan fråga. Det andra är det som kallas sexuell inriktning, sukupuolinen suuntautuneisuus. Vi har i vår kyrka mycket tydligt sagt att t.ex. homosexuell inriktning är inte ett hinder att bli kyrkligt anställd. Det sägs tydligt i det dokument som alltjämt är gällande i vår kyrka, som är vår kyrkas linje, nämligen i "Kasvamaan yhdessä 1984" att sexuell inriktning icke är ett hinder. Men kyrkan förutsätter att man då lever enligt med kyrkans äktenskapssyn, antingen i äktenskap eller då naturligtvis single, ensam, så som så många andra också gör det som är heterosexuella. Det är kyrkans linje. Men därom är det svårt att stadga i lag, det vet vi alla. Det är mycket svårt att stadga om det i lag och att skriva in de här hyväksyttävät syyt som här nämns. Det kan finnas personer som helt uppenbart till sin sexuella inriktning är helt perversa, och om man hårt drar denna linje nu, så skulle ett domkapitel, en biskop, göra tjänstefel om de på denna grund icke kan tas i kyrkans tjänst. Och dessa personer skall stå inför biskopen och lova att de skall vara ett föredömme för församlingen och inte vålla anstöt. Så att här skapar vi ett väldigt svårt problem, och det är mycket svårt att lagstifta om dylika känsliga personliga frågor. Jag tycker att lagutskottet här nog verkligen ännu bör fundera grundligt på, att måste allt detta stå på denna plats i lagmassan? Borde inte kyrkan lämna åt sig själv mera spelrum i dylika frågor? En annan stor fråga är naturligtvis frågan om prästerna, att när man tar det kommunala och det statliga som modell så passar det aldrig för kyrkan, därför att varken kommunen eller staten har präster, men det har kyrkan. Och frågan om prästernas arbetsgivare är en mycket komplicerad fråga. Rent allmänt har det hittills varit så, att domkapitlet är prästernas arbetsgivare, och på de punkter där domkapitlet icke är arbetsgivare så finns det särskilda stadganden att församlingen sköter det och det och det. Men som vi hörde här av ecklesiastikrådet Voipio, så har man nu svängt på den här kakan så att säga, och grundlinjen nu är den, att församlingen primärt är arbetsgivare och att domkapitlet sköter sådana saker som det särskilt stadgas om. Så att den stora påsen dit allting automatiskt faller var tidigare domkapitlet, nu blir det församlingen. När det t.ex. kommer nya frågor, så då är det församlingen som får dem i sin påse. Och det här kan man nog ifrågasätta. Är det kyrkans interesse att göra på detta sätt? Nu växlar det fram och tillbaka här i lagmassan och jag kan eventuellt ha missförstått någonting. Men den allmänna bilden är nog denna. När kyrkan nu går mot svåra tider, och nygnostisism och agnostisism och allt möjligt breder ut sig i samhället, så borde vår kyrka ha ett tydligt och, man får säga, ett starkt prästämbete som bevarar vår kyrka som en apostolisk kyrka också i framtiden. Och att nu låta prästerna börja leva på församlingarnas nåder. Jag frågar mig, om det är den väg kyrkan ska välja? Den här § 19 som redan nämdes, där t.ex. framgår det tydligt att där är det då domkapitlet som är virkasuhteeseen ottaja så att säga, som tar i tjänst i samband med prästvigningar. Men t.ex. när vi kommer till 6:33 på sidan 87, om jag nu inte har läst fel innantill, så där utgår man från att, jag förstår mig inte riktigt på det här, att är det så att när församlingen ändrar en kaplanstjänst och en församlingspastorstjänst till deltidstjänst, då skall man höra domkapitlet? Men om de ändrar en kyrkoherdetjänst till en deltidstjänst så behöver man inte ens höra domkapitlet? Här kan jag förstå fel men det intrycket får man då man läser. Så att det här måste naturligtvis kontrolleras, och jag skulle säga att inrätta en kyrkoherdetjänst till en deltidstjänst, det kan man nog ifrågasätta att är det klokt? Det är ett smart sätt att bli av med en omöjlig kyrkoherde att sätta honom på fem procent. Men är det så kyrkan vill ha det i framtiden? Det här borde man nog också i lagutskottet fundera på ytterligare. Sedan det som står på sidan 79 i Kyrkolagen 5:1a 3 mom. om pappi och papinvirka och pappisvirka. Där kräver det nog ännu att någon teolog faktiskt ännu ser på det här ytterligare, då det står att pappisviralla, tarkoitetaan niitä papillisoikeuksia ja velvollisuuksia, jotka pappi saa papiksi vihkimisessä. Det betyder att man måste vara präst först och så får man prästrättigheter. Det kan ju icke vara så? Åtminstone bör det stå att: jotka pappi on saanut papiksi vihkimisessä. Det är nu en liten deltaj men ett exempel på att här är ett stort arbete framför ytterligare. Och slutligen vill jag ännu nämna att många kantorer har reagerat på att hela kantorsämbetet skulle hamna helt under församlingarna. Det är inte säkert att det är i enlighet med vår kyrkas intresse. Det är en sådan djungel allt det som nu gäller olika typer av kantorstjänster, att det vore kanske bra att den här know-how, den här kunskapen, samlas och finns i domkapitlena. Så att det här tycker jag också att man kan överväga.

Minä olen tässä yrittänyt vähän problematisoida yhtä ja toista. En nyt käy toistamaan suomeksi kaikkea, mutta ehkä yhteenvetona vain sen, että nyt ollaan niinkuin palaamassa jäykkään valtiokirkkosysteemiin, ja tässä sidotaan käsiä asioissa, joissa ehkä olisi syytä vielä jättää itselleen enemmän liikkumavaraa. Olen myös problematisoinut sitä, että nyt iso pussi olisi niinkuin seurakunnilla koskien pappeja. Periaatteellisesti seurakunta olisi nyt työnantaja ja tuomiokapituli hoitaa vain ne asiat, joista on erikseen säädetty, kun aikaisemmin oli päinvastoin. Olen kysynyt, että onko tämä nyt todella kirkon intressien mukaista? Siinä on taas tietynlainen pappisviran alasajo. Ja kanttorien kohdalla tämä voisi pahimmassa tapauksessa olla kirkkomme ja seurakuntien kirkkomusiikin alasajon lähtölaukausta.


Paluu